Syftet med artikeln är att belysa hur abduktion kan vara särskilt förtjänstfullt när forskningsintresset är didaktiskt. En av den didaktiska forskningens utmaningar är förutsättningar för vetenskaplig kunskapsproduktion som skapas i relationen mellan teori och praktikens skeenden.

I artikeln kommer ett enskilt, överraskande trassligt, fokusgruppssamtal med fyra elever att omtolkas med utgångspunkt i Charles Sanders Peirce’s begrepp abduktion. Materialet är hämtat ur ett treårigt forskningsprojekt kring elevers erfarenheter av konstnärlig undervisning som bedrevs av professionella konstnärer.