Att skilja ut vilka elever som är i behov av särskilt stöd från normala elever är en svår uppgift för skolpersonal. Dessutom verkar medicinska diagnoser ha fått en paradoxal roll, eftersom skolorna efterfrågar en diagnos men sällan utformar stödet efter den. Det skriver Joakim Isaksson i sin avhandling Spänningen mellan normalitet och avvikelse: Om skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd .

För att kunna utöva inflytande behöver elever känna stöd från kamratgruppen. Genom att inflytandeförhandla gör barnen sin röst hörd. Helene Elvstrand har i sin avhandling undersökt barns delaktighet i skolan.

För att ett samarbete mellan personer med olika infallsvinklar ska kunna fungera krävs att de som deltar vet sin egen expertis, samtidigt som de är medvetna om gruppens gemensamma mål. Charlotte Lundgren har i sin avhandling tittat på samarbete mellan olika professioner.

Vanlig skola ger barn med Downs syndrom stora utvecklingsmöjligheter, men det sociala samspelet förutsätter att barnen i klassen känner varandra väl. Det menar Anne-Stine Dolva som undersökt möjlighet och hinder hos barn med Downs syndrom under skolans första år.

Elisabeth Frank har sett att den absolut viktigast faktorn för hur väl elever presterar i skolan är lärarens kompetens. Utan den skapas inte den trygghet och det föräldraengagemang som är så viktigt för barnens lärande.

Barn med ADHD har både större risk för att utveckla psykosomatiska besvär och involveras i mobbning, än barn utan ADHD. Skolan behöver ha tillgång till såväl psykosocial, medicinsk och specialpedagogisk kompetens som kan ge stöd till både elever med problem och deras lärare, menar Kirsten Holmberg.

Specialpedagoger måste ges möjlighet att arbeta med kunskapande samtal där kompetensen hos samtalspartnern kan lyftas fram. Désirée von Ahlefeldt Nisser har undersökt specialpedagogens yrkesroll i förskola och skola och hur en demokratisk kommunikation kan utvecklas.