Hur ska segregationen brytas?

Publicerad:18 november

Uppdaterad:1 december

Skribent:Elle Carlsson

Segregationen i svenska skolor har ökat och med den resultatklyftorna. Går det att bryta mönstret – och i så fall hur? Forskning pekar på att integration och likvärdighet kräver stabila resurser, engagerade lärare och genomtänkta strategier.

DEN MEST FRAMTRÄDANDE trenden i svensk skola sedan 1990-talet är de växande resultatskillnaderna mellan elever. De med mindre gynnsam bakgrund drabbas hårdast, och segregation pekas ut som den främsta orsaken.

Skolans kompensatoriska uppdrag är tydligt: att ge elever med olika förutsättningar likvärdiga möjligheter att lyckas. Men i praktiken leder skolsystemet ofta till motsatta effekter. Skolresultaten skiljer sig kraftigt åt beroende på föräldrarnas socioekonomiska bakgrund, och elever med olika socioekonomisk bakgrund går i allt större utsträckning på separata grundskolor, enligt Skolverkets rapport från år 2025.

Skolsegregationen har enligt rapporten i det närmaste fördubblats sedan år 1998, med en stabilisering av den höga nivån efter år 2015. Ökningen beror till 75 procent på boendesegregation och till 25 procent på skolvalet.

Att skillnaderna mellan skolor och elever har vuxit till ett stort problem är uppenbart. Det menar Kajsa Hansen Yang, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet. När hon flyttade från Kina till Sverige som doktorand år 1996 pekade internationella kunskapsjämförelser på en relativt jämlik svensk skola.

– Sedan såg jag hur trenden gick åt fel håll. Den svenska skolan har blivit ett av västvärldens mest segregerade skolsystem, vilket är väldigt deprimerande.

**Kajsa Hansen Yang. Foto: Johan Wingborg/Göteborgs universitet**

Kajsa Hansen Yang leder nu ett åtta år långt forskningsprojekt som nyligen har beviljats nästan 28 miljoner kronor. Projektet är unikt i sin omfattning och samlar nio forskare från olika discipliner. Syftet är att studera hur segregation påverkar elever – från förskola till arbetsmarknaden. Med data från Statistiska centralbyrån kan forskarna dessutom följa hur olika reformer har påverkat skolsegregationen sedan 1980-talet.

SAMTIDIGT HAR Skolverket för första gången kartlagt segregationen i förskolan. Rapporten från år 2025 visar att den är ännu starkare än i grundskolan, och nära knuten till boendesegregationen. Barn i förskolor med svag socioekonomisk sammansättning får i genomsnitt sämre resultat på nationella prov i årskurs 3 och 6.

– Förskolan är ett mycket underbeforskat område, trots att segregationen startar redan då, påpekar Kajsa Hansen Yang.

Finns det modeller som fungerar mot skolsegregation i dag?

– Kunskapen är fragmenterad och långsiktiga perspektiv saknas. Satsningar eller strategier som fungerar i en kontext ger inte samma resultat i en annan, exempelvis på grund av skillnader i befolkning och elevsammansättning. Därför vill vi nu utveckla strategier som kan anpassas till olika lokala kontexter, snarare än att söka en universell modell.

TROTS ETT SPLITTRAT forskningsläge finns studier som pekar på effektiva åtgärder.

Stefan Lund, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, har studerat tre kommuner som har valt skilda strategier för att bryta skolsegregation: omorganisation, nedläggning och öppning av en ny skola. Stefan Lund pekar bland annat på lärarnas viktiga roll i integrationsprocessen – givet att de får rätt förutsättningar.

OMORGANISATION:

I det första fallet omorganiserade en mellanstor kommun sina låg- och mellanstadieskolor, så att alla elever fick byta skola någon gång under dessa skolår. Syftet var att blanda elever med olika bakgrund och från olika bostadsområden för att öka sammanhållning och likvärdighet.

På en av lågstadieskolorna lyckades lärarna ta tillvara på den nya elevsammansättningen genom ett systematiskt värdegrunds- och relationsarbete. För att bryta språkbaserade gruppbildningar fick eleverna hitta en ”veckans kompis” som de normalt inte umgicks med. Klassrums- och lunchplatser roterades, och lärarna befann sig alltid ute på skolgården med eleverna.

I klassrummet användes en genrepedagogik med tydlig struktur och begreppsfokus. Starka elever fick hjälpa de svagare, vilket ansågs gynna båda grupperna. Nyanlända barn inkluderades genom en ”översättare” i form av en klasskamrat som talade samma språk. Även ett tvålärarsystem infördes.

FYRA ÅR EFTER omorganisationen hade de nationella provresultaten i svenska ökat med 10 procent i årskurs 3 på samma skola. Resultaten för de nationella proven i svenska som andraspråk hade ökat med 24 procent – en anmärkningsvärd siffra, enligt Stefan Lund.

– Effekten berodde på kamrateffekter, men också på lärarnas målmedvetna och intensiva arbete med grupperna.

NEDLÄGGNING:

I den andra kommunen lades en skola i ett utsatt område ner, och eleverna skickades till andra skolor. Däremot förbereddes inte lärarkåren på hur de skulle jobba med de nya barnen. Målet var enbart högre skolresultat, och det sociala arbetet uteblev. Resultatet blev en intern skolsegregation, där de inflyttade barnen främst umgicks med varandra.

– Lärarna trodde inte att de nya eleverna skulle klara sig och gav dem ingen skjuts framåt. De låga förväntningarnas rasism, beskriver Stefan Lund.

ÖPPNING AV EN NY SKOLA:

Det tredje fallet handlar om en stiftelseägd skola som startades i ett utsatt storstadsområde, grundad av lärare med egna erfarenheter av migration. Nästan alla elever hade utländsk bakgrund men lyckades ändå: 85 procent kom in på nationella gymnasieprogram, vilket motsvarar en svensk genomsnittsskola.

Personalen tog upp teman som ansågs viktiga för eleverna, som postkoloniala arv och maktpositioner. De pratade om kön, genus och sexualitet för att hjälpa elever att navigera mellan olika kulturella normer. Rektor och lärare gjorde hembesök hos familjerna för att förklara skolans krav och förväntningar.

– Lärarna blev förebilder som visade att det går att lyckas i det svenska samhället.

Fallstudierna visar att lärarengagemang, relationsbyggande med elever och strukturerade insatser är avgörande, medan ett ensidigt fokus på resultat hindrar integrationsarbetet.

HUR ÄR DET DÅ att vara elev på en utpekad ”problemskola”, och hur kan dessa perspektiv hjälpa pedagoger och beslutsfattare att öka likvärdigheten mellan skolor?

Nils Hammarén, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, har intervjuat högstadieelever i socioekonomiskt utsatta stadsdelar om deras socialpsykologiska erfarenheter – något som ofta förbises i skolforskningen, menar han.

– Eleverna är medvetna om att de ses som ”problemelever”. De upplever att omgivningen ser dem som mindre intelligenta, kriminella eller farliga, och deras framgångar som överraskande undantag.

Just den stämpeln skapar en paradoxal styrka, menar han. Eleverna i de här skolorna pratar om en stark gemenskap, ett ”innanförskap i utanförskapet”.

– Många elever har lärarnas mobilnummer och vet att de kan ringa om de behöver. De känner att vissa lärare verkligen förstår dem och är där för att göra skillnad.

SAMTIDIGT UPPVISAR skolorna ofta låga betygsresultat. Mellan 30 och 50 procent av eleverna är obehöriga till gymnasiet, jämfört med riksgenomsnittet på cirka 15 procent.

Vad hindrar eleverna från att lyckas? Den enskilt största faktorn är föräldrarnas låga utbildningsnivå och socioekonomiska villkor, menar Nils Hammarén. Men han pekar också på flera kritiska strukturella problem: en hög omsättning av lärare och skolledare, fler obehöriga lärare och sämre ekonomi.

– Elever tenderar att lämna skolor som inte anses bra, vilket skapar en finansiell urholkning. Skolpengen följer med eleven.

Skolorna har också en hög andel nyanlända elever som saknar grundkunskaper och/eller kunskaper i svenska språket. Sammantaget skapas en instabilitet som kan underminera undervisningen.

Trots detta beskriver många elever en stark vilja att satsa på skolan. Bilden av en utbredd ”antipluggkultur” bland pojkar i dessa stadsdelar motsägs av Nils Hammaréns resultat.

– Närvaron av gäng och våld i området blir både piska och morot. Man ser vad som händer med dem som misslyckas, vilket kan motivera att kämpa hårdare.

Ett annat överraskande fynd är en så kallad ”pedagogisk solidaritet”. Eleverna hjälper varandra, snarare än tävlar, vilket kan vara oumbärligt när stödet hemifrån är begränsat.

En av de största utmaningarna, menar Nils Hammarén, är att hjälpa elever som tror att misslyckanden beror på egna brister, snarare än skolans strukturella villkor. Också här tillskrivs lärarna en avgörande roll i att förklara skillnaden.

År 2032 ska resultaten från Kajsa Hansen Yangs omfattande forskningsprojekt om skolsegregation redovisas. Hon understryker att segregation inte enbart är ett skolproblem – utan ett samhällsproblem.

– Det viktigaste är att förstå att ansvaret är gemensamt. Det handlar om demokrati. Barn lär sig av olikheter, vilket ökar förståelsen och förtroendet mellan människor. En förändring kommer att ske, men successivt och långsamt.

Skolsegregationen fortsatt hög

• Elever födda i Sverige med svensk bakgrund uppvisar på senare år försämrade resultat, och färre uppnår gymnasiebehörighet.

• Nedgången sker för första gången sedan år 1998 och kan delvis bero på pandemins effekter. Trenden märks särskilt bland dem med redan låga betyg, framför allt hos flickor.

• Familjens socioekonomiska bakgrund påverkar fortfarande starkt meritvärdena i årskurs 9, särskilt i matematik.

• Skillnader i skolresultat och skolsegregation har stabiliserats på en högre nivå än för 20 år sedan. De växande skillnaderna mellan skolor förklaras både av boendesegregation och av skolval.

Källa: Rapporten Likvärdigheten i slutet av grundskolan – en kvantitativ studie av utvecklingen över tid (Skolverket 2025)

Artikeln är en del av en temaartikel om segregation. Den är tidigare publicerad i Skolporten nr 5/2025.

Prenumeranter läser hela arkivet digitalt utan kostnad! Logga in med ditt kundnummer och läs Skolporten på din dator här! Eller ladda ner Skolporten i App Store eller Google Play