Margareta Serder: Vad kan forskningen (inte) bidra med?

Margareta Serder är lektor vid Malmö universitet. FOTO: Martin Magntorn

Det är farligt när forskningsresultat börjar användas i utbildningen som bevis för rätt och fel. Vi måste använda vårt eget omdöme, skriver forskaren Margareta Serder.

DET ÄR NU ett helt decennium sedan formuleringen om att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet infogades i den svenska skollagen. Många hyllmeter har sedan dess ägnats åt uttolkningar av vad formuleringen egentligen innebär: Vad är det som ska vila på vetenskaplig grund? Vad innebär beprövad? Vems erfarenhet och vilken vetenskap är det som avses? Och så vidare. Formuleringen tycks samtidigt så självklar att den förstås är helt omöjlig att vara emot. Vem vill jobba på ovetenskaplig grund? Jag tänker ändå ofta att begreppet vetenskaplig grund på sätt och vis är ett farligt begrepp, eftersom det länge har tillåtits vara ett diffust begrepp med en oklar definition, som många aktörer ganska osynkroniserat har lämnats att tolka. Farligt eftersom det så att säga kom in från sidan långt innan vi var beredda på dess kraft, dess utmaningar och dess fällor.

Ytterligare ett begrepp har seglat in i samtalet om den vetenskapliga grunden: begreppet evidens. Enligt Skolforskningsinstitutet betyder evidens ”belägg”, som med olika styrka pekar i en viss riktning. Så skulle jag önska att det alltid användes. För samtidigt ger ordet evidens också associationer till engelskans ord för bevis. I den meningen blir evidens förknippat med inte bara sökandet efter vägledande kunskap, utan efter det som är orubbligt och rätt. Jag är rädd att talet om evidens och vetenskaplig grund i många fall har blivit en fråga om rätt och fel och även om makten över vad som räknas som just rätt eller fel.

Inom det medicinska fältet ingår evidens sedan länge i en viktig och inom professionen utarbetad modell med syfte att systematiskt dokumentera kunskap: Fungerade behandlingen på en viss patient – eller inte? På utbildningsområdet har vi ett dilemma genom att evidensdiskussionen – eller kanske rättare sagt önskemålen om och kraven på evidens – hittills karaktäriserats av att ha initierats uppifrån/utifrån: från policy, politik eller olika experter. Evidensbasering blir därmed inte en angelägenhet inom professionen, utan en fråga om beslut ovanifrån om ”evidenssäkrade” metoder som ska implementeras – och därmed ersätta annat som sker i praktiken. Risken är då att nödvändig hänsyn till lärares kunskaper och erfarenheter eller till rådande specifika villkor inte tas. Man riskerar då att inte förbättra utan i värsta fall försämra undervisningen (se exempelvis Levinsson 2013).

Det här har dessutom, menar utbildningsfilosofen Gert Biesta, på ett mycket olyckligt sätt kommit att tränga ut den mycket viktigare frågan om varför en viss metod ska införas. ”What works?”, skriver han, ingår i en tankefigur i vilken det framstår som självklart att det finns generellt effektiva interventioner som kan avgöras av forskning. Och i en del fall pekar onekligen mycket forskning ganska entydigt i en viss riktning. Men frågan som måste ställas är: effektiv för vad? Och för vem? Den viktiga frågan, menar Biesta, är vad som är pedagogiskt och utbildningsmässigt önskvärt. I jakten på den vetenskapliga grunden och evidens riskerar både utbildning och forskning att ses som ”tekniska funktioner” – som medel för att uppnå givna mål. Men både forskning och utbildning har också en annan viktig funktion: att förse oss med olika tolkningar och sätt att förstå och föreställa oss den sociala verkligheten. Den ger oss på så sätt nya ögon att betrakta vår verksamhet med och därmed möjligheter till handling där man tidigare inte sett några.

Har då evidens ingen relevans alls inom utbildning? Jo, absolut. Men forskning och forskningsresultat kan aldrig säga vad som kommer att fungera – bara vad som har fungerat i olika specifika situationer. Varken utbildning eller forskning är åtgärder som kan vara antingen rätt eller fel. Forskning innebär att systematiskt och transparent utforska världen. Den kunskap som forskning kan bidra med är därför viktig och nödvändig. Den kan, som Biesta skriver, hjälpa oss att handla mer intelligent.

Självklart ska forskning, i den mån det går och den finns tillgänglig, användas som vägledning i viktiga beslut vi måste fatta. Dock måste vi acceptera att forskning alltid rymmer osäkerhet och att ”allt” den kan bidra med är bättre hypoteser kring vad vi kan och bör göra i skolan. Men det är gott nog, så länge vi förstår att detta även kräver normativa bedömningar, av pedagoger, rektorer och andra beslutsfattare. Detta eftersom beslut bygger på att väga för och emot – och därför är en fråga om värderingar som vi måste argumentera för och våga stå för. Det farliga med evidens och vetenskap är om forskningsresultat börjar användas som bevis för rätt och fel och vi samtidigt tror att vårt eget omdöme saknar värde.

Vad kan vi då göra åt detta? Det första steget borde vara att fortbildningssatsningar behöver inrikta sig mot att höja lärares egen kompetens att göra professionella bedömningar av evidens. Det innefattar också förståelse för vad forskning faktiskt inte kan göra åt oss, utan där det är vi själva som måste göra jobbet – att läsa in oss, väga olika resultat och slutsatser mot varandra, värdera och därefter ta transparenta beslut. Lika viktigt är det att öka rektorers, förvaltningspersonals, politikers och medborgares förståelse för vad forskning innebär och (inte) kan bidra med.

Slutligen bör vi inte laga det som inte är trasigt. Forskning kan onekligen visa på en mängd positiva resultat, metoder och modeller. Men vi behöver inte alltid ändra. Vi behöver ständigt påminna oss om varför vi gör det vi gör och om konsekvenserna av det vi gör.

Fakta/
Margareta Serder är universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet, och disputerade år 2015 med avhandlingen Möten med Pisa. Hon var tidigare vetenskaplig ledare för FoU Skola i Skåne, på vars blogg texten ursprungligen publicerades. Denna artikel är en förkortad och något omarbetad version. Läs den här: www.kfsk.se/foublogg/skola/298

Läs mer:
Biesta, G. (2011). God utbildning i mätningens tidevarv (Liber) och Levinsson, M. (2013). Evidens och existens. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet.

Denna artikel är publicerad i Skolportens magasin – ute 7 februari 2020

Beställ lösnummer i webbshopen

Tema: Förskoleklassen: Hur ska verksamheten för sexåringarna se ut?

Dessutom: Stor intervju med den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch! Läs mer här!

Inte redan prenumerant? Missa inte prova på-priset:

2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!

Vi har en ny uppdaterad app: Skolporten! Ladda ner den i App Store eller Google Play

Prenumeranter har fri tillgång till hela arkivet. Läs Skolportens magasin direkt på din dator här!

Sidan publicerades 2020-02-19 18:06 av Moa Duvarci Engman