Med näsa för att läsa
Genom åren har läsforskaren Ulrika Wolffs intresse för dyslexi ökat, och forskningsobjekten bara blivit yngre och yngre. Och hennes forskning om små barns läsning har fått stort genomslag.
Ulrika Wolff. Foto Nicke Johansson
NÄR FORSKAREN Ulrika Wolff tillsammans med kollegan Jan-Eric Gustafsson genomförde en studie där 4–5-åringar under lekfulla former fick öva upp sin fonologiska förmåga med hjälp av ordlekar, rim och ramsor, blev resultatet att barnen senare blev bättre på att läsa.
Många förskolor arbetade redan med rim och ramsor men i studien genomfördes sådana övningar tillsammans med särskilt framtagna lekar, strukturerat och intensivt i små grupper under 20 minuter per dag i sex veckor. Barnen följdes sedan upp till tio års ålder.
– Vi kunde få dem att prata om vad ett ord är genom att använda oss av en ekorrdocka som gjorde långa pauser mellan varje ord och fråga dem varför den pratade så. Något som alla barnen gillade var ”glufsaren” som till exempel bara åt rimord eller sammansatta ord, säger Ulrika Wolff.
Eleverna som fick träningen blev bättre på fonologisk medvetenhet i förskolan och även sedan på läsning och stavning i skolan – och det gällde särskilt dem som låg i riskzonen för att utveckla läs- och skrivsvårigheter.
Själv lärde sig Ulrika Wolff läsa på egen hand som fyraåring genom att lyssna när hennes äldre systrar läste högt och följa med i texten.
– Det första ord jag själv läste högt var ”Dun”. Det stod på en tvålförpackning.
Hon har inga privata erfarenheter alls av läs- och skrivsvårigheter, utan det var hennes komvuxelever som fick henne intresserad av området. Ulrika Wolff var utbildad mellanstadielärare men hade runt 1990 tagit en tjänst inom vuxenutbildningen, där hon mötte en kvinna som hade stora svårigheter att läsa.
– Jag tänkte att jag måste kunna hjälpa henne, för om inte jag lyckades med det så skulle hon inte fortsätta försöka på annat håll.
SÅ ULRIKA WOLFF började läsa på, gå kurser och pröva sig fram. Hon mötte fler elever med svårigheter och blev hela tiden mer engagerad och intresserad av ämnet – och den elev som först väckt hennes intresse läste så småningom in gymnasiebehörighet på komvux.
Under 1990-talet byggde Ulrika Wolff på egen hand upp läs- och skrivforum i Kungälv som bara arbetade med vuxna med läs- och skrivsvårigheter. Samtidigt vidareutbildade hon sig vid Göteborgs universitet. Efter att ha skrivit en uppsats om dyslexi och kreativitet blev hon kontaktad av läraren på kursen, svensk dyslexiforsknings nestor Ingvar Lundberg, som bad henne bli biträdande forskare. Det blev hon och började 2002 arbeta på Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet. Där är hon ännu kvar, med rum högst upp i en av de gamla vackra tegelbyggnaderna mitt i stan.
– Jag är väldigt glad över att jag har så lång praktiskt erfarenhet av att vara lärare, men ibland kan det kännas synd att jag inte kommer att hinna forska på allt jag vill, eftersom jag kom igång lite sent, säger Ulrika Wolff.
Sin avhandling skrev hon år 2005 om dyslexi hos vuxna men sedan har hennes forskningsobjekt bara blivit yngre och yngre. Mycket uppmärksamhet, även internationellt, fick hon för en studie på nioåringar.
– Då började jag med en screening av elever i årskurs två för att se vilka som hade svårigheter med ordavkodning som tydde på dyslexi, berättar Ulrika Wolff.
DE ELEVER SOM valdes ut delades in i två grupper, där den ena fick den undervisning som skolan vanligen erbjöd elever med läs- och skrivsvårigheter, och den andra fick genomgå ett program med intensivträning under 12 veckor. Intensivträningen innebar en till enundervisning i 40 minuter varje dag, då eleverna fick träna på fonem-grafemkoppling, alltså sambandet mellan ljud och bokstav, läsflyt och läsförståelsestrategier. Studien visade på stora effekter för de elever som fick träningen jämfört med dem i kontrollgruppen.
Efter ett år gjorde Ulrika Wolff en uppföljning som visade att eleverna som fått träningen fortfarande presterade bättre än de elever som inte fått den, vad gällde både läshastighet, stavning och läsförståelse. I årskurs åtta gjorde hon därefter ytterligare en uppföljning som gav vid handen att de som fått insatserna fortfarande hade glädje av den när det gällde förmåga till ordavkodning, men att många av dem som deltagit i studien, med eller utan specialinsatserna, fortfarande hade problem med att läsa och skriva och flera utreddes för dyslexi.
– Det är alltså inte något vaccin att ha deltagit i en sådan här intensivträning en gång. I verkliga livet behöver man fortsätta träningen regelbundet men mindre intensivt, säger Ulrika Wolff.
Intensiv och strukturerad fonologisk träning har goda resultat på yngre barn, konstaterar Ulrika Wolff, men framhåller också att det är viktigt att elever görs införstådda med hur deras svårigheter ser ut, vad övningarna de får syftar till att förbättra och att de får hjälp att få syn på sina egna framsteg.
– De måste få veta vad som ska hända och vad det är de tränar på, säger hon. Och ju tidigare man börjar hjälpa elever med läs- och skrivsvårigheter, desto bättre. Att vänta och se är ingen bra metod.
– I dag ges mest specialundervisning på högstadiet trots att vi vet att det är bättre att börja tidigt. Tyngdpunkten borde ligga i årskurs 1–3. Jag hoppas att läsa-skriva-räkna-garantin som infördes i somras kan bidra till att ändra på det.
ULRIKA WOLFF BRINNER för att sprida kunskap om sitt forskningsområde, och förra året tilldelades hon Ingvar Lundbergpriset av Natur & Kultur för sin gärning. Hon är ordförande i Dyslexistiftelsen, som i höst anordnar en nordisk konferens i Stockholm tillsammans med Dyslexiföreningen och Göteborgs och Stockholms universitet, och hon är regelbundet ute och föreläser för lärare.
– Många lärare har en jobbig situation med mycket att göra och elever med många olika svårigheter, men intresset för att lära sig mer om hur man kan undervisa elever med läs- och skrivsvårigheter finns där.
6 × Wolff
× Bor: I centrala Göteborg × Familj: Man, två barn och två barnbarn × Yrke: Professor i pedagogik × Fritidsintressen: Tycker mycket om att vara på havet utanför sommarhuset i Fjällbacka och fiska, gärna hummer.
× Läser: Mycket. Just nu facklitteratur och John le Carrés senaste. Är med i en bokklubb.
× Aktuell med: Läsövningsmaterialet WIP. Individuell lästräning med fokus på avkodning, för nio år och uppåt samt TIFT, ett material för förskolan. (Hogrefe Psykologiförlaget)
Foto Nicke Johansson
Artikeln är publicerad i Skolporten nr 2/2020 – ute nu!
Tema: SKOLBIBLIOTEK. Drygt hälften av Sveriges elever saknar ett bemannat skolbibliotek. Nu har regeringen tillsatt en särskild utredare för att ändra på det.
Läs direkt på din dator här eller läs i appen Skolporten! Ladda ner den i App Store eller Google Play!
Vill du bli prenumerant? Missa inte prova på-priset:
2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!
Sidan publicerades 2020-04-29 14:15 av Moa Duvarci Engman
Sidan uppdaterades 2020-05-12 13:09 av Moa Duvarci Engman
