Debatt: Vi behöver betyget godkänt!

Utan betyget godkänt kan lärare inte hjälpa mindre kunniga elever, och utan behörighetskrav ökar antalet gymnasieelever som hoppar av eller får gå om, skriver betygsexperten Per Måhl.

I Sverige råder delade meningar om betyg, om behörighetskrav och om värdet av att gå om. En del vill ha relativa betyg, andra vill ta bort betyget F (icke godkänt) och en del vill ta bort alla betyg. En del tycker också att ingen ska gå om och att alla ska få börja på gymnasiets nationella program oavsett vilka slutbetyg de fick i åk 9.

Jag håller inte med! Om inte attityderna till godkändgränser, behörighetskrav och till att gå om förändras så kommer mindre kunniga elever att klara sig lika illa och må lika dåligt i skolan som de har gjort sedan år 1986 då arbetsmarknaden för 16-åringar stängdes.

En bakgrund. Under åren 1986-1997 började nästan alla 16-åringar (98 procent) på gymnasiet. Men alla slutförde inte gymnasiet. Var tredje hoppade av, förlängde tiden eller fick ett gymnasiebetyg som inte gav behörighet till yrken eller vidare studier. Det vill säga, att alla fick börja på gymnasiet medförde att elever med låga medelbetyg i åk 9 misslyckades och tappade självförtroendet.

År 1994, efter 25 år med relativa betyg, återinfördes godkändgränser och fyra år senare, år 1998, infördes behörighetskrav till gymnasiet. Man ville identifiera de 16-åringar som behövde stöd, och elever som saknade godkända betyg i svenska, matematik och engelska erbjöds förlängd skoltid på ett individuellt program. Men behörighetskraven och det individuella programmet kritiserades och år 2000 tillsattes en utredning som skulle undersöka effekterna av antagning utan behörighetskrav. År 2002 skrev utredarna:

Behörighetskraven behålls men obehöriga elevers rätt till utbildning stärks på så sätt att de ges en rätt att söka och bli preliminärt antagna till en sektor. De skall erbjudas en individuell studiegång med undervisning i det eller de behörighetsgivande ämnen där de saknar godkända betyg från grundskolan, och i övrigt följa undervisningen i de kurser som framgår av den individuella studieplanen. (SOU 2002:120, Åtta vägar till kunskap)

Att behörighetskraven inte togs bort berodde bl a på att Västerås kommun år 2000 startade en försöksverksamhet där obehöriga fick börja på nationella program. Efter ett och ett halvt år avbröts försöket. Resultaten, som aldrig redovisades offentligt, medförde att utredarna drog slutsatsen att antalet elever som misslyckades på gymnasiet skulle öka ytterligare om behörighetskraven och det individuella programmet togs bort.

År 2011 utökades istället behörighetskraven. Idag krävs 8 E-betyg till yrkesinriktade program och 12 E-betyg till studieförberedande program. Hur har det då gått för elever som efter år 2011 nätt och jämt har motsvarat de högre behörighetskraven? Av statistiken framgår att flertalet av dem, ca 75 procent, misslyckades, tappade självförtroendet och förlängde skoltiden fast ett, två eller tre år senare.

Att lågt ställda antagningskrav ökar risken för studieavbrott framgår också av UKÄ:s granskningar av lärarutbildningen. I rapporten Lärarstudenternas gymnasiebetyg, avhopp och studieprestation (UKÄ 2017-01-23,) konstateras att var tredje student avbryter ämneslärarutbildningen. Så här beskriver UKÄ konsekvenserna:

Stora avhopp och låg examinationsgrad på utbildningar är generellt problematiskt, eftersom det innebär att lärosäten satsar stora resurser under de första terminerna på grupper som inte kommer att ta examen. Studenternas prestationsgrad påverkar också hur resurser används, eftersom lärosätena måste erbjuda extra stöd och examinationstillfällen till studenter som underkänns upprepade gånger.

I sin årsrapport, Universitet och högskolor, 2017:8 skriver UKÄ också:

En utbyggnad av lärarutbildningen skulle antagligen leda till mindre konkurrens och därmed till att ännu fler med lägre betyg antas och börjar studera på lärarutbildningen. Mot bakgrund av att rapporten visar att avhopp är vanligare i grupper med låga gymnasiebetyg och att deras prestationsgrad är lägre än andra gruppers aktualiseras frågan om det borde ställas högre krav på studenternas förkunskaper.

Det vill säga, att låta elever med låga gymnasiebetyg börja på ämneslärarutbildningen löser inga problem. Enligt UKÄ beror det på att:

• Lågt ställda antagningskrav inte får positiva effekter för elever med låga gymnasiebetyg.
• Lågt ställda antagningskrav inte medför att tillgången på färdigutbildade, kunniga och kompetenta ämneslärare ökar.
• Lågt ställda antagningskrav är negativt för utbildningen och utbildarna. De administrativa problemen ökar, kvaliteten på undervisningen sjunker och det blir dyrt.

Det vore intressant att veta vad de lärarutbildare som tar avstånd från behörighetskrav tänker om UKÄ:s rapporter. Vill de att alla ska få börja på ämneslärarutbildningen oberoende av förkunskaper och gymnasiebetyg?

Hur är det då med godkändgränser? Skulle mindre kunniga elever klara sig bättre om betygsnivåerna E och F togs bort?

I Betygens geografi (Lundahl, Hultén, Klapp, Mickwitz, 2015) redovisas två studier där yngre och lågpresterande elever påverkas negativt av betyg. Båda studierna gäller svenska betyg satta i årskurs 6 under åren 1969-1981. Det vill säga, betygen var relativa, det fanns inga godkändgränser och den feedback som en mindre kunnig elev fick kunde lyda: ”Du ligger under medel”. Studierna ger inget stöd för slutsatsen att godkändgränser får negativa effekter och man redovisar inga studier som ger stöd för det.

Att man 1994 återinförde betygsnivån godkänt berodde bl a på att relativa betyg inte speglar kunskaper. Betyget 3 gavs visserligen till elever som hjälpligt kunde det som krävdes för att följa undervisningen. Men betyget 1 gavs till elever som skolkade eller misskötte skolan och skötsamma elever fick 2:or oavsett vad de kunde. Vem som var i behov av stöd och vad eleven i så fall inte kunde framgick inte av betygen. Eventuella effekter av stöd avspeglades inte heller i betygen. Med andra ord: Om elever med 1:or hade fått stöd och lärt sig det som krävdes för 3:or så skulle andra elever få 1:or istället. Ett visst antal skulle alltid ha 1:or.

Samtidigt med godkändgränser förändrades därför reglerna för stöd och idag ska elever som riskerar att inte nå de krav som ställs för ett godkänt betyg identifieras, utredas och erbjudas stöd. Men av Skolinspektionens tillsyn 2009-2012 framgick att flertalet skolor inte bedömde elevernas kunskaper i förhållande till mål att uppnå i årskurs 3 och 5. I betygsfria årskurser anpassades verksamheten istället till ”mål att sträva mot”. Det medförde något som kallades för 8-chocken. Elever och vårdnadshavare blev upprörda när de i årskurs 8 fick veta att en elev inte kunde det som krävdes för G i svenska, matematik eller engelska. Då frågade de: ”Varför har ni inte sagt det tidigare och erbjudit stöd? Nu är det bara tre terminer kvar.”

I januari år 2017 publicerade Skolverket en utvärdering av betygen i årskurs 6. Man skriver:

Betygen i årskurs 6 verkar generellt sett ha lett till ett ökat fokus på elevernas kunskapsutveckling och då främst på de elever vars kunskaper inte når upp till kunskapskraven för betyget E. Framförallt uppger lärare som inte tidigare satt betyg att det nu är något lättare att förstå elevernas kunskapsnivå och att identifiera vilka elever som riskerar att inte nå upp till betyget E. /—/ En tidigare uppföljning av elevernas kunskaper innebär att förutsättningarna för att hitta elever som riskerar att inte nå upp till betyget E till viss del har förbättrats. För att elever ska få stöd krävs dock något mer än vetskapen om vilka elever som har behov av stöd. (Skolverkets rapport 451:2017).

Det vill säga, betygsnivåerna E och F fick positiva effekter i åk 6. Det blev lättare att identifiera mindre kunniga elever och lättare att beskriva vad de inte kan. Att eleverna trots det inte får det stöd som skollagen kräver är inte betygens fel. Mindre kunniga elever fick inte mer stöd då betygen var relativa och då låg- och mellanstadiet var betygsfritt. Det finns inga empiriska belägg för att mindre kunniga elever får det stöd de behöver och klarar sig bättre i ett skolsystem utan godkändgränser och behörighetskrav.

Hur är det då med förlängning av skoltiden? Har de rätt som menar att forskning ger stöd för att elever inte borde gå om? Som jag ser det är frågan fel ställd. I den bästa av världar behövs inga godkändgränser och behörighetskrav och ingen behöver gå om. Där når alla målen på samma tid och alla lämnar grundskolan och gymnasiet med tillräckliga kunskaper för att klara vidare studier eller ett yrke. I den världen lever vi inte. År 2010 föddes ca 115.000 barn som börjar skolan hösten 2017. Att döma av vad som har hänt under de senaste 30 åren kommer ca 30.000 av dem att gå om minst ett år. Deras val står inte mellan att gå om eller inte gå om. Det står mellan att gå om nu eller gå om nästa läsår och det är rektorer, lärare och vårdnadshavare som måste fatta beslut åt dem.

Av statistik framgår att elever som går om tidigare klarar sig bättre än elever som går om senare. Vad det beror på är självklart för en lärare. Undervisning anpassas alltid till förkunskaper och till det som elever har lärt sig i tidigare årskurser. Att t ex låta hemmasittare som knappt har deltagit i undervisning i åk 6, 7 eller 8 börja nästa årskurs medför inte att fler elever går ut åk 9 med godkända betyg. Det som händer är istället att fler elever lämnar åk 9 med sämre kunskaper än nödvändigt, misslyckas, tappar självförtroendet, inte blir behöriga till gymnasiet och går om — fast ett, två eller tre år senare. I ett skolsystem där fler än var fjärde elev faktiskt går om måste önskedrömmen att alla elever kan nå målen på samma tid överges.

Vad kan man då göra? Som jag ser det bör man i första hand se till att:

• Lärare som undervisar i F-klassen skriftligt uttalar sig om lämpligt skolstartsår. En 7-åring som inte visar något intresse för bokstäver och siffror och som inte kan sitta still kan då erbjudas att gå ett år extra i F-klassen.
• Lärare talar om för elever vad de ska kunna, beskriver hur de ska visa att de kan det och ger återkoppling som klargör vad en elev inte kan.
• Elever i åk 6-9 som saknar de förkunskaper som krävs för att följa undervisning under ett kommande läsår får betyget F i ett ämne oavsett vad det beror på.
• Rektorer utreder elever i behov av stöd, erbjuder stöd och utvärderar effekterna av stödet.
• Rektorer utnyttjar sin lagstadgade rätt att besluta om elevernas fortsatta skolgång och slutar flytta elever som saknar förkunskaper till nästa årskurs

Så länge attityderna till godkändgränser, behörighetskrav och till att gå om inte förändras hos svenska rektorer, lärare och vårdnadshavare kommer samma höga antal elever år efter år att misslyckas i skolan och få sänkt självförtroende.

Fakta/Per Måhl är utbildningskonsult och sakkunnig på bedömning och betygssättning. Han är lärare och har bland annat arbetat vid Skolinspektionen med kvalitetsgranskning av betygssättning. Han har också skrivit och varit medförfattare till flera böcker inom ämnet.

En kortare version av denna debattartikel är publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 4/2017. Missa inte nya nr av Skolportens forskningsmagasin – ute nu! 

Inte prenumerant? Just nu 2 nr för 99 kr! 

Du kan även köpa lösnummer i appen Skolporten!