Skola + Marknad = Problem
Av det ena lägret upplevd som ”närmast kommunist”, från andra hållet kritiserad för sin krassa ekonomiska människosyn.
Som nationalekonomisk skolforskare har Jonas Vlachos retat upp både pedagoger och beslutsfattare. I dag verkar båda lägren mer positivt inställda.
Jonas Vlachos är docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skolforskare och skoldebattör. Foto: Jimmy Eriksson
Jonas Vlachos minns den första nationalekonomiska konferensen om skolfrågor som han var med och arrangerade. Det var 2003. Förutom ekonomer var lärarhögskolor och pedagogiska institutioner inbjudna.
– Vi fick väldigt negativa reaktioner därifrån, säger han. De tyckte att vi inte förstått någonting, att man inte får använda data som vi gjorde, att vår syn på de här frågorna var skrämmande okunnig.
Han minns också den första skolrelaterade vetenskapliga artikeln han skrev. Den handlade om hur lärares förmågor har utvecklats över tid.
För att låna Aftonbladets rubrik från intervjun i oktober 2008: Lärarnas IQ sjunker.
– Att selekteringen in i läraryrket försämrats över tid visste alla, men vi satte siffror på det. Det provocerade något enormt. I Pedagogiska magasinet ägnade en skribent tio, tolv sidor åt att lusläsa vår rapport och kritisera vår krassa människosyn.
Sådana reaktioner ser Jonas Vlachos knappast alls i debatten längre, trots att han numera ofta tycker till om skolan – inte minst på den välbesökta bloggen Ekonomistas, som han varit med och grundat. Kanske har nationalekonomi och pedagogik närmat sig varandra, funderar han.
– Jag tror att det har skett en viss konvergens. Jag tror också att mycket av det jag har sagt på senare år har fallit i rätt god jord i pedagogiska kretsar, och när man gillar mina slutsatser är man också mer benägen att acceptera mina analysmetoder.
En sådan fråga är den svenska skolmarknaden, där Jonas Vlachos länge argumenterat för att konkurrens och marknadsstyrning inte är någon bra modell för ett skolsystem. Den kritiken är han inte ensam om, men det som gör Vlachos lite ovanlig i debatten är att han använder en nationalekonoms språk och metoder för att kritisera motståndarnas ekonomiska argument.
För det är inte så, förklarar han, att nationalekonomin hävdar att marknadslösningar och konkurrensutsättning är bäst i alla lägen. Tvärtom finns en massa nationalekonomisk teori och empiri om vilka problem som hindrar en marknad från att fungera. Det är bara det att så få skolbyråkrater kan tillräckligt mycket om nationalekonomi, och så få nationalekonomer har intresserat sig tillräckligt mycket för skolan:
– Jag tror att mitt skrå har en del i ansvaret för att det blivit så här. Nationalekonomer har generellt en stor tilltro till konkurrensutsättning. Men när man sätter sig in i skolvärlden inser man att förutsättningarna för en fungerande marknad är genuint dåliga: vi kommer att få problem. Inget som jag har fört fram har väckt uppseende bland nationalekonomer runt omkring mig. Däremot har ju andra reagerat starkt.
Han betraktades närmast som kommunist, säger han, när han 2009 gav sig in i debatten och hävdade dels att kunden inte alltid har rätt på skolmarknaden, dels att driftsformen spelar roll. Och bara för ett par år sedan, i september 2011, blev det kalabalik när Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, släppte rapporten Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?.
I boken konstaterar åtta forskare, däribland Jonas Vlachos, att konkurrensutsättandet och privatiseringarna i svensk skola, vård och omsorg är förenade med en rad problem, och inte generellt kan sägas ha lett till förbättringar i verksamheten. Motangreppen från förespråkare av marknadslösningar blev hätska. Vd:n för SNS reagerade med att belägga bokens redaktör med debattförbud och fick i sin tur sparken för sitt försök att tysta en forskare.
I dag hade boken knappast väckt lika mycket rabalder, menar Jonas Vlachos.
– Det var sista gången jag kan påminna mig att vi fick ordentligt med mothugg. Debatten har förändrats mycket sedan dess. I dag säger till och med regeringen att driftsformen spelar roll i skolan, för att ta ett exempel. Det är ju innebörden av Anders Borgs besked om att riskkapitalisterna ska bort från skolmarknaden. Och det är motsatsen till vad man sagt under väldigt lång tid.
Det finns två grundläggande skäl till att en skolmarknad inte kan förväntas fungera väl, förklarar Jonas Vlachos. I nationalekonomiska termer: ”externaliteter” och ”informationsproblem”.
– ”Externaliteter” är enkelt uttryckt att kunden faktiskt inte alltid har rätt, förklarar han. Oftast har samhället inga åsikter om vad du som kund väljer, till exempel vart du reser på semestern. Men för skolan har vi nationella mål, och det är inte alls säkert att eleverna och deras föräldrar väljer skola efter hur väl den tillgodoser samhällets mål.
I vissa avseenden, som betygssättning, står individens mål och samhällets mål i ganska tydlig motsättning till varandra. Och om kunden inte har rätt kommer marknadsmekanismerna inte att dra åt rätt håll.
Det andra kruxet, ”informationsproblem”, innebär att en marknad inte kommer att fungera om kunderna inte kan få tillförlitlig information om de olika alternativ som de ska välja mellan. Även den som är missnöjd med en skola drar sig ofta för att byta, för det är svårt att i förväg veta vad man egentligen byter till. I värsta fall kan det ju till och med bli värre. Insatsen är dessutom hög – ett skolbyte görs inte i en handvändning och har både sociala och pedagogiska konsekvenser.
– Men även om skolmarknaden fungerade så vore den problematisk, eftersom vi har bestämt att eleverna ska få en bra och likvärdig undervisning, säger Jonas Vlachos. All nationalekonomisk empiri visar att fri konkurrens leder till det motsatta: stora skillnader i produktivitet mellan olika leverantörer.
”Även om skolmarknaden fungerade så vore den
problematisk, eftersom vi har bestämt att eleverna
ska få en bra och likvärdig undervisning”
Vad gäller ekonomisk styrning är principerna ”likvärdighet” och ”marknad” faktiskt varandras motsatser, påpekar han. Tanken med marknadsstyrning är att resurser ska styras från sämre utförare till bättre, vilket kommer att öka avståndet mellan dem. Styrning utifrån likvärdighetsprincipen innebär det omvända: att sätta in åtgärder för att höja kvaliteten hos svaga skolor, så att spannet mellan bra och dåliga skolor minskar.
– Motsättningen går inte att komma ifrån. Man kan inte styra enligt båda principerna, utan måste bestämma sig för vilket paradigm som ska få vinna.
En annan skolfråga som Jonas Vlachos intresserat sig för är hur elevernas prestationer bedöms och betygssätts. Han har bland annat visat att olika typer av skolor har olika praxis vid rättningen av nationella prov – friskolorna är generösare – men också att olika elever bedöms olika. Tydligast märks detta genom att elever med goda betyg från grundskolan bedöms mer välvilligt på gymnasiets nationella prov. Det finns även en tendens att flickor och barn till välutbildade bedöms relativt generöst.
Jonas Vlachos anser att det svenska betygssystemet slår oerhört hårt mot den som misslyckas.
Men subjektiviteten är inte det enda problemet med bedömningen, lägger Jonas Vlachos till. Det nuvarande betygssystemets konstruktion vittnar om en både osympatisk och irrationell fixering vid elevernas svagheter.
– Vårt betygssystem slår oerhört hårt mot den som misslyckas. Springer du vilse på orienteringen får du inte fullständigt betyg i idrott. Samma sak i alla andra ämnen: det är alltid din sämsta förmåga som styr betyget. Ingen annanstans i samhället blir man så hårt bedömd utifrån sina svagaste sidor. Det är desillusionerande och demotiverande.
Har du funderat på varför det ser ut så?
– Ja. Jag tror att det infördes som ett försök att hantera betygsinflation. Tidigare fanns nog en motsatt tendens – att ett enstaka starkt moment kunde höja betyget. Nu gjorde man tvärtom, i ett missriktat försök att skapa likvärdighet.
Själv associerar jag till industriell kvalitetssäkring. En tillverkad komponent bedöms ju efter sin sämsta egenskap. Skruven ska kasseras om den inte uppfyller kravspecen i alla avseenden.
– Det kan nog stämma att logiken kommer därifrån. Men att resonera så om människor är inte bara obehagligt utan dumt. En skruv har i princip bara en funktion och måste passa för det, medan arbetsmarknaden efterfrågar extremt varierande kompetenser och behöver människor som är bra på olika saker. Ändå har vi ett betygssystem som faktiskt inte uppmuntrar elever att utveckla sina starka sidor, utan som helt fokuserar på deras svagheter.
Samma sak gäller den enorma uppmärksamhet som ägnas åt gränsen mellan godkänd och icke godkänd, tycker han. De elever som inte tar sig över gränsen straffas ut ur skolsystemet. Till vilken nytta?
– De hade förstås också kunnat bli produktiva medborgare i framtiden, om de fått fortsätta i skolan. De är inte bra på allt, men förmodligen på något. Att straffa ut dem är väldigt kostsamt. Samtidigt leder de här mekanismerna till att skolorna – och det antar jag är meningen – lägger stora resurser på just de elever som befinner sig på gränsen till godkänt. Men skolans uppgift är faktiskt att utbilda alla.
Empiri är ett ord som återkommer många gånger i samtalet med Jonas Vlachos. För honom är ett bra sifferunderlag det naturliga avstampet för varje diskussion. Men den inställningen präglar inte skoldebatten som helhet, konstaterar han.
– Jag är förbluffad över hur lite folk intresserar sig för att ta reda på hur saker egentligen förhåller sig. Som när Jan Björklund påstod att nya undervisningsmetoder särskilt drabbar pojkar. Tittar du på data ser du att det inte alls hänt något dramatiskt de senaste 15–20 åren i det avseendet. Pojkar har alltid varit sämre i skolan; John Locke skrev om det på 1600-talet.
Skillnaden i dag är att betygssystemet gör att det får mycket värre konsekvenser att vara sämst. Det är en rent administrativ förändring utan någon koppling till nya undervisningsmetoder.
– Det hade man kunnat komma underfund med ganska snabbt om man hade bekymrat sig om att titta på data. Det blir en väldigt förvirrad, ideologiserad och inte alls konstruktiv debatt, när man letar förklaringar till en påstådd utveckling som kanske inte finns. Där tycker jag att vi nationalekonomer fyller ett tomrum. Vi försöker utgå från data så långt det är möjligt.
Är de nationalekonomiska respektive pedagogiska diskussionerna om skolan två olika debatter eller är de samma?
– Det är samma skola och samma debatt. Numera har vi ett visst utbyte mellan disciplinerna, även om det är en utmaning eftersom varje vetenskap har sitt eget språk. Vi är bra på olika saker och kompletterar varandra. Nationalekonomer har inte mycket att tillföra om vad som sker i klassrummet, men däremot kan vi bidra med tankar om de styrmetoder som sätter ramarna för vad som kan ske i klassrummet.
Foto Jimmy Eriksson
Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 1 2014.
Sidan publicerades 2014-04-06 11:56 av Moa Duvarci Engman
Sidan uppdaterades 2020-04-06 17:33 av Moa Duvarci Engman
